Gatulopp
Månader i garaget, nätter på gatan. De har en dröm om att köra den snabbaste bilen på Sveriges gator.
| Den här bilen har just kostat mig ett förhållande,
säger egna företagaren Ted Modén och lägger handen
på sin bil, en silverfärgad Audi A3 1,8 turbo. Kvällen innan
fick hans flickvän nog. Hon ville inte tävla om uppmärksamheten
med ett motorblock längre och "ruttnade på bilintresset", som
Ted säger, och stack. Nu är det fredag, den sista varma
kvällen i augusti. På parkeringen vid Coop Forum i Bromma glänser
ett hav av hemgjorda och snabba bilar medan motorintresserade män
spanar, snackar och känner varandra på pulsen. I kväll ska
det avgöras: vem har Stockholms snabbaste gatbil? Trots veckor av förberedelser mekar Johnny "Jompa" Wallin och Stefan Andersson fortfarande . Från en ficklampa syns Stefans toviga kalufs nere i huven. De behöver byta en pryl till lustgasen för att bilen ska kunna prestera max - det viktigaste för tidstorskar som Ted, Stefan och Jompa. Men Ted ska inte köra i kväll. Tankarna snurrar i stället kring den före detta flickvännen. Men det är som han säger "ändå hans tur att supporta Jompa och Stefan". Medan himlen blir svart kämpar Stefan med att få fast den sista pusselbiten i deras gråa Volvo 242 en från utsidan vanlig bil vars inre får den att explodera i väg. Några minuter till och deltagarna får en lapp i handen av tävlingsledaren - plats och tid där varje lopp ska avgöras. Natten kan börja. Parkeringen töms på några minuter och den resande cirkusen som heter Birka Cup ger sig i väg till olika platser i stan: Ikea Barkaby, OK Västberga eller Statoil i Skärholmen. Eftersom biltävlingar på vanliga vägar - "streetrace" - är en olaglig tävlingsform gäller det att sprida deltävlingarna runt om Stockholm för att polisen inte ska hinna stoppa tävlingen. Men den ensamma polisbilen som vaktar vid utfarten till parkeringen har ett svårt jobb: vilken bil ska den följa efter? Men först mat. På McDonald´s i Årsta tar Ted Modén sin vanliga meny: big mac med bara kött och bröd och en cola. Han hävdar att han på så sätt kan äta hamburgare varje dag utan att gå upp i vikt. "Jompa" Wallin bryr sig inte och beställer som vanligt en dubbel quarter pounder cheese med bara ost och ketchup. - Man hinner inte äta nåt annat, säger Jompa. Men de är inte ensamma. Brilko, kvällens första motståndare, och hans gäng ska också stärka sig med några burgare. Han leder sommarens serie, pladdrar för mycket och klipper med ögonen. Jompa och Stefan äter lugnt sina hamburgare och funderar över loppet. Hur ska de få lustgasen att fungera? Utan rätt varvtal vid starten är de chanslösa. De bestämmer sig för att köra några korta provrepor på gatan utanför, vilket inte går motståndarna förbi. Från trottoaren registreras och analyseras allt: motorljudet, vibrationerna, accelerationen. Brilko nickar förnöjt för sig själv. Bilen fungerar inte som den ska, och ett bud har skickats i väg till garaget i Solna för att hämta en bärbar dator. På så sätt kan de ställa om startvarvet och få motorn att spinna bättre. Och det är bråttom. Senast vid midnatt måste första deltävlingen vara avgjord. Den som inte står på startlinjen då blir diskad. |
Toprankade rakor         |
Överallt längs vägen väntar åskådarna: i änden av rakan försvinner människorna i ett moln av gummirök och avgaser när bilarna vrålar fram och tillbaka för att värma upp däcken. Som två oregerliga fullblod skakar och vibrerar varenda mutter och skruv, Stefan griper tag i ratten - tio i två med spända axlar och vita ögonhålor. Jompa böjer sig in genom sidorutan, några sista detaljer om hur länge turbotrycket ska byggas upp innan Stefan kan släppa loss alla hästkrafter och rusa förbi de grå punkthusen i Årsta. Men det är tveksamt om det går att genomföra loppet. Kan det gömma sig någon där ute i den tjocka röken? Några förvirrade minuter kryper fram. Startern får nya besked, vänder sig om - och släpper i väg vidundren.
Kortslutning. Likt en paralyserad padda smyger Volvon i väg, och det dröjer flera sekunder innan accelerationen slår till. Då är Brilko nästan i mål.
- Vad hände? frågar Jompa när de samlas på en återvändsgränd i Västberga industriområde.
Stefan, Jompa och Ted stirrar ner i den gropiga asfalten medan polisens blåljus fladdrar förbi i fjärran. Stefan var chanslös. Lustgasen fungerade inte. En av säsongens viktigaste tävlingar - och den hann aldrig börja. Men sådan är sporten - man mekar en hel vinter, lägger ner massor med pengar och så går bilen sönder efter fem minuter på strippen. Men Jompa och Stefan har hållit på så länge att de inte orkar bli arga. Det är bara att plocka ihop delarna, kolla hur mycket pengar som finns kvar till nya delar och bygga nytt.
- Man är tidstorsk. Det är sjukt. Ju fortare det är över, desto lyckligare blir man, säger Jompa nere i garaget. Till vardags är han grävmaskinist.
Illegala biltävlingar på gatorna i Sverige är inget nytt. De flesta samhällen med långa raksträckor har någon sorts "streetracing" på helgerna. År 1982 gick den första tävlingen i Stockholm och tio år senare lyckades en intresseförening få tillstånd till ett lagligt alternativ på Malmbyhus och Barkarby flygfält vilket senare flyttades till Tullinge. Nu är det slut med det. Husägarna runt Tullinge flygplats klagade på oväsendet och nu vrålar bilarna åter på gatorna, samtidigt som intresset för gatbilar exploderat. Femton tusen personer tittade på i somras när bilarna fick ett tillfälligt tillstånd på Tullinge och semifinalen på Birka Cup - som gick klockan 02.00 på E 4 vid Liljeholmen - sågs av två tusen människor. Men polisen verkar inte ha resurser - eller intresse - att stoppa tävlingarna. Denna kväll dyker polispatrullen upp när loppen är över och bilarna lämnar scenen. Tänker förarna inte på riskerna för medtrafikanterna?
- Jo, det är därför vi vill köra på Tullinge, men nu har vi inget annat val än att köra på gatan. Att vi skulle sluta tävla finns inte på världskartan, säger Ted.
Tillbaka i garaget några veckor senare. Ted Modén har nu lagt ner tre hundra tusen kronor på bilen som hans flickvän en gång i tiden brukade köra mellan stallet och plugget. Och nu har han bestämt sig för att såga av hela fronten och bygga ny framvagn från grunden. Kostnad: två hundra tusen kronor, allt för att köra de 402 meterna någon ynka tiondel snabbare.
Det är logiskt att det starkaste de dricker är cola eller fanta. Det finns varken pengar eller tid till annat. Och raggarlivet med bärs i baksätet skulle de aldrig sänka sig till. Jompa säger att han "knappt tål å se en raggare".
Nu är det lördag kväll och hela gänget har samlats för en kväll med lite mekande och mycket umgänge. Med händerna nere i ett extraknäck - en kunds motortopp som har gått sönder - konstaterar Stefan Andersson att "de inte direkt blir yngre". Han hänger inte här lika mycket längre. Med jobb som bilmekaniker, familj och ett nyköpt hus blir det inte mer än tre fyra kvällar i veckan. Men när det är kris ställer alla upp. Inför årets första lagliga tävling på Mantorp mekade de trettiosex timmar i sträck innan de stressade ner till Mantorp, och körde ett lopp innan växellådan slets sönder. Fem minuters justeringar till och den hade klarat påfrestningarna. Nu såg den i stället ut som ett krossat salladshuvud.
Det är knappast pengarna som lockar. En av deras kompisar vann en laglig tävling i somras och fick en check på femton hundra kronor. Att bara starta bilen kostade det dubbla. Det är något annat som tillåts att spräcka förhållanden och plånböcker: drömmen om att vara snabbast på Sveriges alla gator. Att få överraska alla skrävlare på årets första träff, få belöning för långa kvällar i garaget, tvivlen och den skrala ekonomin.
- Med lite tur är det ingen annan som bygger nåt sånt här och så kan vi leka med de stora grabbarna nästa säsong, säger Ted Modén och pekar på sin avkapade bil.
Men den här gången ska den inte få köra över förhållandet. Ted och hans flickvän pratar om att flytta ihop igen, för han vill ha ett liv utanför garaget också.
- Det får räcka att vara här två vardagskvällar i veckan. Då ska jag meka i stället för att bara snacka skit som vi brukar göra.